När kom cykeln till Sverige? 

Cykeln kom till Sverige under 1860- och 1870-talet, i takt med att den började spridas i Europa - framför allt från Frankrike och Storbritannien. De första cyklarna i landet var så kallade höghjulingar (engelska "penny-farthings") - med ett mycket stort framhjul och ett litet bakhjul. De kallades ofta för velocipeder, ett tidigt samlingsnamn för trampfordon.

Cykeln var till en början främst ett tekniskt kuriosum för överklassen. Den betraktades mer som en statussymbol än som ett vardagligt transportmedel. Men kring sekelskiftet 1900 började detta förändras.

Cykelns etablering i vår vardag

Industrialiseringen spelade en avgörande roll i cykelns genomslag. När svenska verkstäder började tillverka egna modeller - däribland Crescent i Varberg (grundad 1894) - sjönk priserna, vilket gjorde cykeln tillgänglig även för arbetare, skolbarn och husmödrar. Cykeln gick från att vara något unga män i frack använde för nöje, till att bli en praktisk lösning i vardagen.

Under 1900-talets första hälft blev cykeln en självklar del av det svenska folkhemmet. Den användes för att ta sig till arbetet, till affären eller till dansbanan - ett transportmedel som fungerade i både stadsmiljö och på landsbygden.

En del av svensk kultur

Cykeln har spelat flera roller i svensk historia. Under andra världskriget, när bensin var hårt ransonerad, blev cykeln ett avgörande färdmedel. När bilen blev vanligare efter kriget tappade cykeln något i popularitet - men på 1970-talet, i samband med en växande miljörörelse och oljepriskris, fick den en ny roll som hållbart alternativ.

Idag är cykeln mer än bara ett fordon. Den är också ett uttryck för livsstil, motion, klimatmedvetenhet och lokal identitet. Från höghjuling till elcykel har den svenska cykelhistorien varit lång - och den fortsätter att rulla framåt.